Yes, I'm back on track..lyckats logga in här & har bestämt mig för att återuppta mitt skrivande.
As time goes by I've been in hospital cus' my leg got broken.
Ute i skogen. Sprang min helgstraffrunda då jag så egotrippat inte bara kikat på chokladen hemma hos pappa utan frossat i mängder. Minns tankarna;
Din tjockis - spring fortare!
Bena är trötta & du orkar inte mer - spring fortare!
Fortare kan jag - såja, spring fortare!
Fan vad bra det går - fokusera på din andning!
Jag lyssnar på min inre röst å tar ut ena hörluren å fäster i BH-bandet.
Plöstligt STOP för vänster fot snubblandes på en rot i marken och kontrollen tas helt ifrån mig.
"POFF" & bena viker sig.
AJ AJ AJ AJ AJ AJ AJ AJ AJ
Smärtan går inte att förklara, jag ligger där krampandes, gråtandes, krampandes, gråtandes efter att ha trampat snett
på min höger fot. Minns smällen. Minns hur konstigt känslan var när det gick av där inne i foten.
Det var historien den elfte augusti tvåtusentretton.
På sjukhuset dagen efter ser det allt annat än ljust ut.
Skenbenet är helt av & det blir gips utan att få stödja.
"Yes, det stämmer korrekt. Jag har blivit invalid!"
Jag, Casandra Andersson som yrar upp på morgonen yrvaken efter en knapp sömn, med taskig självkänsla.
Hon sminkar sig tills tankarna blivit överspacklade.
Hon springer varje dag efter jobbet, då hon vet att hon fått i sig någon form av socker denna dag som alla dar.
Hon eftersträvar det allra snyggaste, helst magrutor med samtidigt vara obegränsat smal å oemotståndligt söt.
Kör fort så fort mellan gymmet, ica, stan, shopping. Hon ser alltid till att fylla sitt schema på ett eller annat sätt
hur trött hon än är efter jobbet.
Andningen kommer alltid i andra hand, för hon är minsann livrädd för att stanna upp å tänka efter.
Varför ville inte den killen hon eftersträvar ha henne? Varför har hon så höga krav på sigsjälv?
Varför fick hon just det utseendet? Varför har hon så svårt att ta första steget bland vännerna?
Nej stanna upp - som ni hör - är allt annat än vad hon kan & vill.
Därför har mitt liv som invalid satt igång en å annan tankeverksamhet. Nära å kära, folk i min omgivning påstår att
detta rent av var meningen. Detta behövde jag efter bilkrock (whiplash & inklämningssyndrom i axel för lite över ett
halvår sen) & "den perfekta" killen som gjorde slut i all hast strax därefter, ståendes bakom väggen jag aldrig tycks kunnat se igenom, med kniven redo att hugga sitt oförberedda stackars offer i ryggen.
Blandade tankar har passerat, blandade tankar kretsar än. Jag är glad att jag ändå är glad. Nöjd att jag ändå tycks finna mig
ganska nöjd.
Fått bekräftelse från både gammalt & nytt håll, men allra viktigast från migsjälv. Ibland måste även jag stanna upp.
Sätta på en mysig film att kura ihop sig framför och drunkna in. Inte tänka på nån annan än mig själv.
Inte rusa omkring å rädda världen, hålla skönheten uppe & veta det senaste modet. För att inte tala om att leva upp till en perfekt idyll. En barbie som inte borde finnas.
Som min pappa & Christina alltid påstår att jag säger Jag orkar inte mer & varje gång de säger det till mig
så hör jag hur det låter och att jag faktiskt uttrycker mig exakt så emellanåt. Väl förstådd med att detta är nog nån
slags rop på hjälp nånstans omedvetet. Så jag säger det än en gång, JAG ORKAR INTE MER!
Fast orka, det gör jag! Det gör vi alla, även om det är svårt å tro på i alla livets knasiga vändningar.
K Ä R L E K
c asandr a
