Arg, så arg!..ledsen, så ledsen!*~

Jag älskar livet precis som det är, precis så som jag lever. Jag är så tacksam över att just Jag lever..& att just Jag är Jag. Finns inte mycket som jag ångrar änsålänge, brukar göra det som faller sig in & jag tvekar inte att ta mina chanser ! Brukar tänka som så att jag har hela livet framför mig. Inte mycket kan gå fel, bara man försöker tänka & jobba med sig själv & ampassa sig efter sig själv men också ampassa sig efter alla andra under livets gång..
Allt vi gör, säger & hör utgår ifrån oss själva, Hur vi tänker..eller kanske inte tänker alls. Så mycket dumt, men också så mycket bra som sägs, görs & som faktiskt hörs.
Vi människor har Rättigheter & därför också Skyldigheter. Vissa människor förstår inte deras skyldigheter, antingen så blundar man för dom eller så har man bara inte det i tankarna..kanske självupptagen eller liknande. & eftersom ingen är perfekt -ingen är perfekt, för alla är vi olika & alla skulle aldrig nånsin kunna komma på den perfekta idealen, & även om vi hade försökt följa denna perfekta idealen så skulle vi ändå inte kunna vara perfekta eftersom det inte är jag. Jag är inte en ideal. Ingen människa kan följa en ideal som inte är ampassad för en själv. Om nån skulle döma nån som perfekt skulle nån helt annat säga tvärtemot. Därför kan ingen vara perfekt- så kan vi heller inte göra perfekta handlingar.
Men om vi nu tänker till, använder det som vi i livet mest kommer att använda, det vi har, sig & sig själv & tankesättet..så kommer man mycket längre än vad man tror! Man måste våga gå sin egen väg, måste hitta sigsjälv nånstans i denna stora värld med en massa olika skönhetsideal & perfekthetsideal! Måste våga ta det där steget som ingen annan vågar ta, som kanske bara jag eller du kan ta..Ingen kommer nånsin våga om ingen lär sig att våga. Om ingen vågar lära känna & vara sigsjälv. För sigsjälv kommer man att vara livet ut, så det finns liksom ingen återvändo. Man måste ta sig igenom en massa hinder, kanske också en massa svårigheter för att lära känna sigsjälv, kunna stå för den man är & vara precis så som man vill vara. Man måste gå igenom saker för att på så sätt lära sig & få en erfarenhet & utifrån sina erfarenheter gå vidare i livet.
Alla startar vi också upp i olika liv, i olika miljöer & med olika förutsättningar. Olika föräldrar, boende, vänner, klimat osv. Så alla har vi olika förutsättningar till ett bra liv men jag hoppas, jag hoppas verkligen att alla kan nå samma topp..samma mål i livet "No matter what, we all gonna reach to the top" - I hope.

Men ibland så hatar jag också att leva..Hatar det! Det är dom gångerna då allt känns som allra tungast..då det kommer ett kraftigt motstånd. Då nån säger nått som knäcker en. Som idag.
Jag gör ett misstag, råkar böja en sked..Vilket jag snabbt & enkelt bänder tillbaka. Det blir tyst mellan mig & mamma.
Jag skrattar, det där var väll inget. Jag har ju lagat den.
Men jag märker av vibbarna från henne så jag tänker..
Kanske ska ta en kraftigare sked,eller kanske till & med ska ta en kniv å skära med. Men eftersom glassen smällte successivt & blev mjukade så tog jag en till sked -fast ren- bredvid eftersom jag tänkte att nu skulle det vara lättare eftersom glassen mjuknat en aning..efter mitt bändande.
"FATTAR DU INTE?! DU FATTAR JU INGENTING?!
DU TAR VÄLL INTE DEN IGEN NU DÅ?"
.."men, men den gick ju att bända tillbaka!" sa jag istället för att säga att jag tänkte att det kanske var lättare nu efter att glassen har smällt(dum som man är)..
"É DU HELT DUM I HUVUDET?!"
& där fick jag det klart & bevisat för mig att jag var dum också..!
Dom orden går rakt in i mig, jag känner att jag måste gråta. & gråta är inte acceptabelt. Gråter man så tkr man synn om sigsjälv..& det är fel enligt min m..
Med kokande insida vänder jag mig bort från henne för att inte skrika tillbaka,vilket jag är lärd att göra för det gör ju alltid hon om jag skriker!..och i all hast tar jag med en stor säck som ska upp..med raska steg uppför trappan medans jag hör henne:
"ÅÅÅÅÅÅÅHH! NU FÅR DU PLOCKA UPP EFTER DIG, DET FATTAR DU VA?!"
Jag går ännu snabbare & då river jag ner hennes tavla som för nått årsedan har limmats..såklart går den sönder igen.
Hon skriker ännu högre, det vet jag redan att hon kommer att göra, det har redan jag talat in i migsjälv för detta kom inte som en chock nu iallafall. Men ändå blir jag rädd,ledsen,arg på migsjälv,kan inte tänka klart,tårögd,vill bara bort,vill få stopp på hennes skällande..
Väl däruppe i mitt rum sprutar tårarna,jag måste gråta. Man ska aldrig hindra dom för det känns som att man blir mycket mer argare i sigsjälv om man sväljer dom. & lägga ett lock över allt löser inget. Bättre att gråta ut tills dom tar slut.
Då börjar jag tänka vad var det egentligen som hände? Vad gjorde jag för fel? Vad är mina skyldigheter? Men vad är också mina rättigheter? Är jag värd att få skäll? Ska en vuxen inte kunna prata i normalton som man tycker vuxna borde ha lärt sig. Skrika till ingen nytta ? Jag anser iallafall att om man skriker så löser det ingenting. Pratar man eller diskuterar så kommer man förhoppningsvis fram till något & så får man åtminstånde reda på hur båda känner & det är ju viktigt när man bor ihop.
Men diskutera & prata det är det värsta hon vet. (Varför jag säger hon är för att jag vill inte känna igen min mamma i detta för jag tycker att detta är fel gjort, & jag vill inte att min mamma ska göra såna här fel)
Jag vet att efter varje bråk, då kan jag bara räkna 2 långsamma minutrar sen har hon glömt incidenten..förträngt den långt borta. Iskall. Gråtandes ber jag om att vi ska säga förlåt till varandra. Gråtandes ber jag om att vi ska prata om händelsen, hitta våra fel & rätt..Våra rättigheter & skyldigheter..så vi lär oss tills nästa gång! Så vi kan jobba på detta!
Men varför lägger jag ens energi på att ta mig den pausen i mitt gråtande att fråga henne om en sån sak som hon aldrig skulle gå med på.
Asså, jag FATTAR INTE hur man kan bara lämna sin dotter när hon gråter. Hur många gånger har inte hon vetat att jag gråter mig till söms men hon gör inget!? Hur många gånger har hon mått dåligt själv över ett sånt här bråk men inte erkännt hennes fel?
.Aldrig ska jag göra så mot min dotter.Min mamma är en bra mamma.Men jag ska då trösta min dotter i alla lägen.Bättre å trösta & sen prata.aldrig ska jag göra så mot min dotter.
Jag vet att jag kommer trösta min dotter i alla lägen för att jag själv valt en annnan väg en den som min mamma suttit mig i & på. Så kanske är det bra,kanske är detta en bra process jag går igenom som jag ska lära mig av i slutändan. Därför är det en bra process. Jag får iallafall se det så för att trösta migsjälv! Här&Nu.

Jag tror på att vi måste Fela våra Fel & Rätta våra Rätt ! För det kommer man långt på! Man ska göra rätt för sig, Man ska sätta sigsjälv på rätt väg, inte vilseleda sigsjälv.

Lite bilder från Christina*~

May you live all the days of your life!*~

The word L.O.V.E*~

Heej kära läsare !..om ja har några det vill säga ;) Medans jag sitter här i lugn & ro och lyssnar på closer - Kings Of Leon & Give in to me - Michael Jackson kom jag att tänka på hur världen skulle varit utan alla underbara människor man har runtomkring sig! Samhället skulle inte funka utan dessa! det är alla ni som får mitt leende att skina varenda dag & det är just ni som får mig att må så bra på insidan ! =) Finns inget så underbart som häääärliga Vänner..vänner som man inte träffar så ofta såväl som vänner man träffar ofta! Man blir alltid lika lycklig, Lever för Vännerna & Familjen